Jag älskar mitt jobb, sitter och pratar med två killar som jobbar här. Vi pratar om att vi ska försöka hitta någon organisation som kan hjälpa dem med ett projekt. Projektet handlar om ett kvinnofänglse och de vill ge kvinnorna där en överraskning till Internationella kvinnodagen. Mitt uppdrag är att hitta en sponsor.
Jag- Med vad för överraskning tänker ni er ungefär?
Han- Ja några flaskor whiskey kanske?
Det är så kul för det är så himla opassande. Speciellt med tanke på att 90% av de som jobbar här har sin bakgrund i något form av missbruk. Men det är skönt att dom kommit så pass långt att de kan skämta om det. Ibland vill jag aldrig åka härifrån, tur att det är en bit kvar tills dess. Men om jag känner såhär nu, hur kommer jag då känna när jag varit här i 8 månader till och kommit dem ännu närmre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar